trolltjejensgata

Boka skidsemester där snön alltid finns i massor, planera tripp till vårens finaste ställe där goda själar har sin hemvist, uppstyrande av seminariefrågor, fixa pass inför jätteresan om några månader, koka potatis till lunch och senare måltider, höra av sig till klockföretag om inskickad klocka (har den kommit fram? vanligt kuvert med vanliga frimärken innehållande dyr klocka är inte det smartaste jag gjort). Allt är ett pussel och jag måste ordna bitarna till sina platser, annars står allting och faller.

iPoden sjunger sånger för mig och jag ser fram emot allt som ligger framför. Nåja, inte ALLT, men mycket trevligheter kommer att ske. Och hur var det nu man sa; vågar man ingenting är man bara en liten lort. Inte sant?

Min vän från förr, hon jag sov middag brevid, lekte i sandlådan och hela tiden därefter har haft någolunda bra kontakt med har slutat att höra av sig. Hon har sin pojkvän, sin kattunge och sitt haltidsvik som personlig assistent. Jag saknar henne, hon lever i en bubbla och svarar inte på sms. Nu har jag slutat att höra av mig, väntar på att hon ska ta steget. Eftersom hon aldrig får fingret ur så kommer vi nog inte att ses. Sorgligt. Hon har nog tappat en av väldigt få vänner. Är det så förbannat tidsödande med pojkvän, eller får hon aldrig fingret ur och gör någonting? För fan, folk borde rycka upp sig.